NÄR STENSÖ VAR ETT FISKELÄGE
Från Kalmarsundsparken till Stensö
Jag är född och uppvuxen på Stensö, där jag har bott i 80 år, och har alltid intresserat mig för dess historia. Nästan alla mina lekkamrater var barn till Stensöfiskare, och på 1950-talet var vi varje dag kring stugor och båtar nere i fiskehamnen och hade hur kul som helst. Lyckan blev fullständig när vi någon gång fick följa med ut med en ”donke-donka”-båt, för de flesta båtarna hade fortfarande tändkulemotorer med ett tryggt dunkande ljud som släppte ut små rökpuffar ur avgasrören och ekade över hela Stensö. En nackdel med dessa avgasrör var att de flesta var isolerade med det farliga materialet asbest, fast det kände man inte till – eller brydde sig om - på 1950–60-talet. Jag hade en kamrat som hjälpte sin far, som var yrkesfiskare, och på vintern satt han på avgasröret för att inte frysa ändan av sig. Han dog i cancer för 20 år sedan.
Så småningom övergick man till större båtar med dieselmotorer när det gällde att fiska lite längre ut till havs och det lugna, trygga donk-donk-donkande ljudet ersattes med ett ilsket dieselbrummande. Det fanns en slip strax invid inseglingen till fiskehamnen som mest användes för att bottenmåla de större fiskebåtarna, som här ”spelades” upp på en vagn som gick på räls med hjälp av en handdriven vinsch. De mindre båtarna drog man upp för hand, eller kunde man göra som en gammal väderbiten fiskare: han doppade penseln i en hink med tjära som stod på bryggan, sen dök han ner och strök botten för glatta livet! Miljötänkande fanns väl knappast på papperet en gång på den tiden, utan de större båtbottnarna målades med blymönja och/eller kopparfärg. Då försvann bottenbeväxningen, men så småningom också fiskynglen och allt annat ”maritimt liv”!
Stensö har varit en plats för fiske ända sedan medeltiden, och då hade många sina båtar och bodar vid den lilla sjön Olofsviken (eller ”Olsan”) i Kalmarsundsparken, som var en väl skyddad hamnvik och dessutom låg nära till både fångst-och försäljningsplatserna. Att denna strandbit måste ha varit av stort värde för Kalmar stads (= dagens Gamla Stan) fiskförsörjning kan man förstå av att en s.k. malmfogde fanns. . "Fiskare - och Notlagemalmen" (att dra not= ett fiskesätt med nät) - eller Södra Malmen - omtalas också som en mycket viktig plats i Rådhusrättens gamla arkiv. Malmfogden omtalas i Rådhusrättens Dombok 1639, och hade som uppgift att ha uppsyn över fisktillgången och försäljningen. Kalmarhistorikern Volmar Sylvander (1816-1882) har bl.a. granskat räkenskaperna från Kalmar slott från åren 1571-72, och där framgår vilken stor betydelse fisken hade också vid hovet. Förutom enorma mängder gris-nöt- och fågelkött – och naturligtvis massor med öl - användes till de stora festerna på slottet, och för ”Konungens hofförtäring”: 59 tunnor sill (1 tunna = ca 147 liter) Torsk 8 tunnor, salt Ål 4 tunnor, salt Sik 3 tunnor, salt Abborre 1 tunna, 12 lispund gäddor (1 lispund = ca 8,5 kg). Och det som förvånade mig mest var salt Mört 17 tunnor, hur man nu tillredde denna beniga lilla fisk, man kanske hade den som ”snacks”!
Grunden till en mycket gammal fiskarkoja finns ute på Stensö udde, ca 150 meter NV om minnesstenen av Gustav Vasas landstigning. Den hittade jag efter mycket letande med hjälp av en detaljrik karta som arkeologen E Bellander gjort någon gång i början av 1900-talet. Tack vare Kalmar kommun blev platsen uppröjd, men naturen tar snabbt tillbaka förlorad terräng, fast grunden borde fortfarande synas med stora stenblock. Ett bra igenkänningstecken är en stor gammal, vittförgrenad ek som står ett stycke bort vid cykelvägen mot sundet, och mittemot nere sid stranden, ligger Kungsviken, en skyddad plats för en liten segeleka.
(Foto: Lasse Sandberg)
Det fanns också en liten båtkås, alltså en mindre utgrävning av strandkanten med en enkel stenbrygga till, ungefär nedanför platsen för minigolfbanan idag. Den tillhörde fiskaren Johan Jacobsson, som bodde på Stensötorpet, dvs. den byggnad som finns till vänster om Stensökrogen – eller Kaffestugan – och som en tid användes som servicebutik. Av en händelse hittade jag en mycket intressant gammal intervju i tidningen ”Östra Småland” från någon gång på 1930-talet med fiskare Jacobsson. Han var född på Stensötorpet på 1800-talet och kunde bland annat berätta om minnen från 1850-talet, när man fiskade vid Kalmar Centralstation (!), dvs. den plats där den ligger idag, först efter att platsen fyllts ut invigdes den 1874.
Kalmarsundsparkens betydelse som fiskehamn minskade i samband med Kalmarkriget 1611, då danskarna brände ner allt som skymde slottet, och det som blev kvar sopades bort av en fruktansvärd storm 1931, då både bryggor och båtar förstördes.
Efter detta oväder flyttade man till den nuvarande platsen på Stensö som snart började likna ett riktigt fiskeläge. (Foto: Kalmar länsmuseum).
I Kalmar kommuns arkiv hittade jag uppgifter om att man omkring 1930 fick betala ca. 10 kronor årligen i arrende för att ha sin plats vid fiskeläget, i dagens penningvärde ungefär 400 kronor, fast idag får man betala ett årsarrende på 6.000 kronor, men å andra sidan kostar en sjöbod/fiskestuga några miljoner! Dessutom grävdes Stensökanalen 1932-34 som s.k. ”nödhjälpsarbete”, vilket innebar en betydligt kortare väg in till Stensöskärgården- eller Västra sjön - där man också hade en del fiske, och minnet från den tiden blev några små röda bodar, som faktiskt stod kvar en bit från kanalen ända in på 1970-talet
Olika fångstmetoder sill-eller strömming?
Lagvrängarna har hittat på att: ”norr om Kristianopel skall fisken kallas för strömming och söder därom för sill”, så de´så! Själv har jag en enkel tumregel: liten sill kallas strömming och stor sådan för sill! Det var på den tiden det fanns fisk också väster om Stensöhalvön, och gott om både gäddor, abborrar och ål i vikarna! Ja, till och med lekströmmingen gick långt in i skärgården på vårvintern och det finns fortfarande namn kvar som påminner om detta, exempelvis ”Sillaskär”.
Här har man i alla fall fiskat SILL med ”SILLEGARN” i långa tider, och jag har aldrig hört någon Stensöfiskare kalla näten för ”strömmingsskötar”, som man gör lite längre norrut. Det fanns t.o.m. ett mindre rökeri på Stensö där sillen blev till böckling, och jag kan än idag känna rökdoften när man var igång. Jag tyckte det hörde till ett litet fiskesamhälle, men när sen Stensö började bebyggas med allt fler flotta villor, klagades det på oset från rökeriet – usch då! - som efter en brand fick läggas ner.
Under några år på 1920-talet var torskfisket riktigt lönande för Stensöfiskarna. Man fiskade med krok, agnade med strömmingsbitar - 600-800 stycken - på en lina som kunde vara upp till 1800 meter lång. Och inte nog med det: samtidigt som man la ut - eller tog upp - denna nästan två kilometer (!) långa rev, knöts tafsarna på eller av. Det vore nåt för dagens fritidsfiskare att tråckla med!
Ål, abborre och gädda fångades också med rev och krok, men då användes mest levande löjor till bete. Dessa hade man med sig efter båten i en sump och agnades på medan reven las ut. Sumparna kunde vara mycket vackert uthuggna ur exempelvis någon alstock och många liknade en liten båt som åkte med på släp. Så sent som 1953 använde man också snörpvad, som är ett långt och högt garn som sätts runt ett stim och snörps ihop i underkanten, därav namnet.
För oss nöjesfiskare finns ett annat sätt att fånga ”havets silver”: man rycker, eller pimplar med en lina som har en tyngd i botten och många tafsar (kortare linor) med krokar på och också olika blänken. Jag ”googlade” på skoj på ”blänken” och trodde först inte på mina ögon: där fanns sidor upp och sidor ner i all oändlighet med de mest fantastiska blänkanordningar, allt från 20-30 kr upp till flera hundra kronor! Om man nu inte vill lägga en förmögenhet på en sådan utrustning, går det lika bra med ett förkromat dörrhandtag (!) med några krokar på. Det gjorde jag nämligen en gång, och antingen var strömmingen lite korkad, eller så hade jag en jädrans tur, för nappade gjorde dom och jag satt med strömming ända upp till stövelskaften när jag kom tillbaka till bryggan igen! Kanske en och annan fisk fick handtaget i huve´t också och då hade ju ”blänket” en dubbel funktion! Jag slutade ”googla” på fiskesidorna när jag kom fram till en ”sonarkula”, alltså ett slags ekolod för ”endast ”tvåtusen spänn”! Om man nu undrar om det finns någon fisk där man är, och särskilt då stimfisk som strömming, kan man i stället ta en pianotråd med ett sänke nertill och låta det sjunka till botten, sen spänner man upp tråden över ett finger eller två, och när fiskarna slår mot tråden vidarebefordrar den vibrationerna upp till pimplaren och efter en tid har man lärt sig uppskatta stimmets storlek - och så sparar man sådär en två – tre tusenlappar!
Ålfisket
De sista större ålfångsterna tog man under 1950–60-talet i bottengarn som sattes utmed Stensölandet lagom till ”ålamörkret” framåt oktober-november.
(Foto: Kalmar kommuns bildarkiv)
I sådana här jättestora fat tjärade man ålbottengarnen på sommaren som impregnering och en ljuvlig doft spred sig över hela Stensö!
Ålen är ett ”nattdjur ”och brukar ligga nergrävd på botten under dagens ljusa timmar och börjar röra på sig när mörkret faller på. Det var ett riskabelt fångstsätt när höststormarna kunde förstöra bottengarn för tiotusentals kronor över en enda natt, och det var inte många som hade råd att försäkra sina redskap, eftersom premierna var skyhöga. Men hade man tur kunde ålfisket ge många välkomna slantar innan vintern la locket på Kalmarsund och täppte till inkomstmöjligheterna för många månader framåt. Från början fanns det en gammal ålsumpsbåt från Åhus som tuffade runt kusterna från Blekinge upp till Arkösund och köpte upp ålen och lite senare hämtades den med tankbil.
Ålbottengarnen bestod av en rad nedslagna grova pålar i botten som bankades ner med en pålkran och mellan dessa löpte ett staket av nät ut till en fyrkant, där det var tänkt att ålen skulle samla sig och man kunde håva upp de slemmiga, slingrande fiskarna. Men det visste ”ålekråkorna” (storskarv) också, som ibland var så många att de knappt fick rum att sitta på bottenpålarna!
Vi var ett sammansvetsat kamratgäng som brukade fira midsommar på en ö långt ner i skärgården och en tid innan sommarens stora högtid tuffade vi runt på lovartsidorna av öarna och letade efter ilandflutna bottengarnspålar som slitits upp av höststormarna. Sådana passade utmärkt till vår midsommarstång! Storleken på dessa pålar kanske framgår av bild nr 3, då man hängde upp bottengarnen för rengöring och lagning. Jättestora plåtfat (BILD Nr 5) användes när man skulle impregnera garnen, vilket man också gjorde på den lilla kobben som låg mitt i fiskehamnen. Den låg i vägen för den svällande plastbåtsflottan som krävde allt fler och större tilläggsplatser och muddrades bort någon gång på 1960-70 talet.
Visst är det gott med en liten bit rökt ål på julbordet, men jag har aldrig förstått folk som kan betala skyhöga priser för denna fisk. Idag är det väl dessutom snart totalförbud för svenskt ålfiske och mycket ål importeras därför djupfryst från exempelvis Kanada, röks i Sverige, och sen klämmer man dit en svensk flagga på förpackningen! Smakskillnaden är kanske inte så värst stor, det skulle i så fall vara konsistensen för en finsmakare.
Ett annat sätt att fånga den eftertraktade ålen var att hugga den med ljuster, antingen på natten med ljus eller dagtid när det var alldeles stilla och vattnet klart. Man kunde också använda daggmask som bete vid sommarens ålrevsfiske och vi smågrabbar brukade ibland plockade feta daggmaskar som sedan såldes till fiskegubbarna för en krona litern! Det var det säkert värt, så slapp de kröka på sina redan värkbrutna ryggar, som fått ta emot mycket stryk under hårda roddturer när det var svinkalla mornar och isen frasade kring årbladen. Daggmaskarna kom fram i skymningen och det gjorde koltrastarna också! Det kunde ukämpas vilda nattliga strider hemma på gräsmattorna om maskarna: jag drog i ena änden på masken - och i den andra koltrasten son vann i de flesta fall. Jag tröttnade på detta till slut och kom på en bra idé: jag hängde en liten påse med mjöl om halsen och doppade fingrarna i det vita pudret, och snart blev styrkeförhållandena de motsatta – och min nattsömn bättre!
Laxfisket
Laxfisket kunde ge en bra extrainkomst för det ansågs ju vara ”fin mat”, och allt som är dyrt är ju ”fint” – sägs det! men de jättestora trålarna som länge härjat i Östersjön har rensat nästan allt som simmar. Innan alla laxodlingar hade översvämmat vikar och sund, framför allt i Norge, kunde laxfiskarna i Östersjön gå in till Ölandshamnen för att sälja sin fisk direkt från båten. Det kunde vara rejäla bitar på mer än 5-10 kg, som kunde bli lite för mycket för en kund. En lördag hörde jag att några fiskare kommit in till Ölandshamnen och sålde ”redi” (=vildfångad) lax till ett vettigt pris. Jag trampade i full fart ned till hamnen och jämte mig stod en gubbe som också ville köpa en halv lax, men se det gick inte! För Hälsovårdsmyndigheterna hade ”kungjort att fisken måste säljas hel – någon delning fick ej förekomma!” Men man får inte vara dum! – Jag kan ta den andra halvan, sa jag, och fick låna kniven av fiskaren. När jag väl hade köpt en HEL lax gick det bra att dela den och än en gång hade den svenska byråkratin satts ur spel – och det kändes skönt!
Intressant är att läsa Wikipedia's notis om att ”Vild lax blir röd av de skaldjur den livnär sig på. Odlad lax däremot får oftast nöja sig med industripellets på fiskmjöl (och annat kolijox) som gör köttet blekt och gråaktigt. Branschen har kommit fram till att blek lax är i stort sett osäljbar. Så vad gör man? Jo, man spetsar pelletsen med rödfärg! Med hjälp av en särskild färgkarta som kallas SalmoFan kan odlaren dosera rätt mängd färgämne och få fram just den nyans han vill ha.” Burr!
Kalmarflundran
Det finns – eller rättare sagt fanns – en annan mycket omtyckt plattfisk som kallades ”Kalmarflundra”, som framåt sommaren hade blivit lagom knubbig. För många kom den att bli den obligatoriska midsommarmaten som tillsammans med nyupptagen färskpotatis och färsk dill var det en delikatess! Enligt några forskare livnärde sig dessa ”Kalmarflundror” på de vita snäckorna som finns på sandbottnarna i södra Kalmarsund, men med det ökade rovfisket av trålarna försvann denna mattillgång och därmed också flundreynglen. När det fanns ”Kalmarflundror” ringlade sig köerna med köpare vid sjöbodarna, och hade man inte beställt dagen innan, kunde de som var sist i kön bli utan. La man till en femtioöring på priset fick man dessutom flundrorna rensade och det kunde löna sig om man inte själv ville försöka flå fiskarna, för skinnet var som sandpapper och det blev händerna också! En del av renset hamnade till en början i sjön vid bryggorna som måsar och trutar kalasade på, vilket hördes över hela Stensö! Men efter en tid la man fiskrenset i plasttunnor som man passade på att tömma i sundet när man skulle ut och sätta nya nät, som till en början var tillverkade av bomull och måste hängas upp för att torka innan man kunde sätta dem igen. Kring dessa s.k. ”garnhagar” samlades turister och ”infödingar” och diskussionerna kunde vara mycket intressanta att lyssna till, kanske inte för de fiskare som varit uppe sedan kl.3- 4 på morgonen och haft oturen att få ”skitkalas” i sina garn. Medan de vadade fram i mängder med sjögräs kunde de då få frågan av den semesterklädde direktören i blommiga Bermudasbrallor : ”Har fiskaren fått skräp i sina nät?” så uteblev svaret många gånger - men blickarna sa allt!
( Foto: Kalmar länsmuseum)
Vintrarna på 1950-talet var både stränga och långa med metertjock is som låg i Kalmarsund till långt fram i april. Och inte nog med att det var svinkallt, snön vräkte ner var och varannan dag, men det gav fiskarna en välkommen extraslant, för snösvängen behövde alltid folk till sina skyfflar. Den tjocka isen gjorde så att fiskarna inte kunde komma ut ur hamnen med sina båtar för att fånga den efterlängtade vårsillen – eller strömmingen! Då hade man jättestora issågar som man sakta men säkert använde för att komma ut till öppet vatten. Det var jättekul för oss smågrabbar att bingla på de tjocka isflaken som flöt runt i rännorna efter sågarna, fast ibland kom man hem dyngsur och fick skäll av morsan. Isen kunde t.o.m. vara så tjock ända in i april, att man kunde köra lastbil (!) ut till iskanten, där fiskebåtarna lade till. Den kunde gå nånstans utanför Långvikens hopptorn, där sillen lossades från de överfulla båtarna, och det lyste om vårvinternätterna i de små fiskebodarna när fisken skulle skakas ur garnen och sorteras i olika storlekar. När sen termometern kunde sjunka till långt under nollan, gällde det att fingrarna inte frös fast! Till sin hjälp hade man då i bästa fall en pysande fotogenkamin som höll den värsta kylan borta.
Fick handla "på bok”
Under stränga vintrar, då Kalmarsund var igenfruset i flera månader, blev det ganska magert i fiskarnas portmonnäer. Det blev väl några kronor från Kalmar stad för extra snöskottning, om bara ryggarna orkade med, men man fick ändå handla ”på bok” i affären, dvs. inköpen noterades i en särskild skuldbok med förhoppning om återbetalning när vårsillen hade gått till! Det var väl bara det allra nödvändigaste man kunde köpa – och så ett paket piptobak ”Tiger Brand” eller ”Greve Hamiltons blandning” så hade man något att sutta på när man gick i garnhagarna och plockade skit! Och var det busväder när man skulle gå ut med båtarna, vände man bara på pipan, så höll sig glöden längre!
Försäljningsställen
I början hände det att man seglade in till gamla Ölandshamnen och sålde fisken vid kajen där, men fiskargummorna på Stensö kunde också dra omkring med en kärra eller en stor låda på pakethållaren och sälja direkt till hushållen, eller så sålde man fångsterna på torget. Under några år på 1960–70-talet fanns t.o.m. en fiskvagn vid Stensövägen, uppställd en bit innan infarten till Södra koloniområdet. På vintrarna stod man på Lilla Torget på Kvarnholmen med "vinterfisk", dvs. mest gädda och ibland ål, som man tagit med ljuster genom någon isvak i Västra sjön. Men efter andra världskriget började ”hygien-raseriet” i Sverige och lagar "påbjöd att fisk endast fick förvaras i rostfria lådor". Då tog torggummorna sina trälådor och gick hem för gott från Lilla Torget. Fiskförsäljningen flyttade sedan till Ölandshamnen, där det så småningom också fanns "hygieniskt rinnande färskvatten" till hälsovårdsinspektörernas stora lättnad!
”Farbror Albin”
Till en början saltade man in det mesta av fångsterna för husbehov, men man kunde också hyra in en hästägare som körde omkring för att hitta köpare till sillen. Det fanns en snäll gammal krokryggig gubbe som vi kallade ”farbror Albin”, som bodde på Ålgatan och hästen hade han i ett rödmålat stall mittemot hans hus. Snörika vintrar (och det var de flesta på 1950-talet) spände han en trekantig träplog framför hästen och försökte hålla några gator framkomliga. Vi smågrabbar blev jätteglada när vi fick sitta på plogen och tynga ner den. Kalmar Stad betalade honom kanske några kronor och han hjälpte många Stensöbor att ta sig fram, till fots eller cykel, någon biltrafik fanns det inte än, och inte någon Stensöväg heller, den hette Stensögatan och var betydligt krokigare och smalare än dagens trafikled.
Värmestugor eller kaffekask i stället för isolerande kläder
På 1850-talet fanns det nästan lika många krogar som stugor på Stensö, ett dussintals, men ingen handelsbod och inga framkomliga vägar på vintern. Dessa små ”värmestugor” fick väl i stället ersätta dagens kängor med ”det innovativa utbytbara mellansulssystemet, vilket betyder att man i allt väsentligt får två kängor i en AHAR™ Plus (ASICS® High Abrasion Resistance Rubber)”, som det så fint heter i dagens reklam!
Utan moderna isolerande kläder fick kaffekasken ibland ersätta dessa, och nån gång kanske det blev både två och tre. Svepte dessutom dimman in över Stensölandet var det inte alltid så lätt att bestämma positionen. Det fick en s.k. nöjesfiskare uppleva när han var på hemväg och motorn hade stannat, och efter att ha rott i flera timmar tröttnade han och nickade till vid årorna.
När dimmorna lättade framåt morgonkvisten hittades han välbehållen, fast då hade han suttit och rott i ett bottengarn i flera timmar, som till slut fungerade som ett jättestort gummiband: två årtag framåt och så åkte han minst lika mycket bakåt! Då måste man också komma ihåg att det inte fanns några mobiltelefoner eller andra elektroniska leksaker som kunde hålla kontakten med landbacken, utan det blev i stället till att be en bön och hålla tummarna att han skulle komma hem igen – och det gjorde han ju också!
De blodtörstiga minkarna
hade rymt från uppfödningsgårdar kring Kalmartrakten och ”boat” sig under några sjöbodar och därifrån var det ju inte långt till maten! Nackdelen med dessa små snabba ”vesslor” är att de bl.a. tar fågelungar, men deras blodtörst gör så att de inte nöjer sig med några stycken, utan biter ihjäl så många som finns i boen.
”Skitkalas” och naturliga gräsklippare
Vattenväxterna var rena gödseln för gräset, som brukade växa extra grönt, högt och frodigt där näten hade hängt. Men långt före elektriska, fjärrstyrda gräsklippare och annat elektroniskt kolijox hade man en naturlig ”avbetning”: kaniner! De höll man i hönsnätsburar vid stugorna och burarna placerades ut i garnhagarna där det behövdes, sen var det bara att flytta kaninburarna till nästa gräsplätt! Man fick dessutom en välbehövlig omväxling i kosten som till största delen annars bestod mest av kokt eller stekt fisk. Då smakade nog en kaningryta mums filibabba! Hade man sen haft oturen att vinden vridit mot nord och ökat till kanske kuling under natten när näten stod i sjön, blev det vad man kallade ”skitkalas ”nästa dag. Det kunde ta hela dan att göra dom rena och i garnhagarna samlades en massa sjögräs och tång, och det kunde tom. hända att det ibland kom en avlägsen hälsning från andra världskrigets ångbåtstrafik genom Kalmarsund: vassa slaggklumpar som man krafsat ut ångpannorna och pytsat i vattnet kunde fasta i näten om de släpat utmed botten! Och det blev en hel del slaggrester, eftersom nästan alla ångarna gick genom Kalmarsund för att undvika ryssarnas U-båtar som låg och lurade utanför Ölands ostkust.
Ruddammar
Men man behövde inte ge sig ut på havet för att fiska, åtminstone inte förr i världen. Då odlade man vitfisk, exempelvis rudor i särskilda dammar, och det hade man gjort redan i de gamla klostren. I Kalmar har vi Ruddammsgatan kvar som talar om att det funnits en sådan damm på Stenbergs gods och ute på Skälbys gård finns också en del kvar av en ruddamm. Själv kallar jag sådana plattfiskar för ”nålbrev”, för några arter innehåller mer ben än fiskkött. Men ändå har en del försökt sig på att finmala liknande beniga fiskar och göra ”mörtburgare”, men jag vet inte om det blev nån större succé. Kanske kan rudornas popularitet förklaras av att de har en ”enastående överlevnadsförmåga och kan övervintra genom att de tillbringar vintermånaderna i dvala i icke fruset bottenslam helt utan syre, då den kan omvandla kroppens slaggprodukter till alkohol istället för mjölksyra”! (Wikipedia) Alltså kunde rudorna stå på botten mest hela vinter och vara lite ”på limonaden” – och det kanske satt kvar lite i fiskköttet!
Industrifisket
Idag finns det knappast några kustfiskare kvar, och tur är kanske det, för det finns inte heller någon fisk, för den har de jättestora industritrålarna sopat upp från havsbottnarna. Och dessa miljontals ton med god matfisk lossas bl.a. till de danska fiskmjölsfabrikerna som sedan skickar tillbaka den nermalda fisken som foder till broilerfarmarna och laxodlingarna, som sedan färgar fiskarna ”aptitligt” rödaTrots alla filéeringknep kunde det slinka med ett och annat litet ben, och det räckte för att barnen sprang och gömde sig när de hörde att det serverades fisk till middag!. Fiskefartygen har nu blivit så stora, och kostar hundratals miljoner, att man måste fiska dygnet runt, året om, och det mesta sköts från en kommandobrygga där det inte saknas några elektroniska hjälpmedel, det finns visst t.o.m. apparatur som kan skilja hanfiskar från honfiskar…
Jag kan inte låta bli att tänka på frågan: vad kom först: ”hönan eller ägget”? Låter man bygga jättetrålare för enorma summor pengar, måste naturligtvis inkomsterna bli därefter, men om man lät bli att konstruera sådana mastodontfartyg, behöver ju inte….. Något att fundera över i dessa ekologiska och ekonomiska kristider.
Stensö fiskeläge av idag
(Foto: Pelle Sandberg)
Lasse Sandberg
Källor: Delvis ur Volmar Sylvanders böcker om Kalmar stads och slotts historia
Wikipedia lexikon
Muntliga berättelser från gamla Stensöfiskare
