BORGHOLM OCH DE " VITA BÅTARNA".

På Kalmar Sjöfartsmuseum finns den ståtliga modellen av Sveabolagets passagerarfartyg ss. ÖRNEN, som förde tusentals sommargäster från Norr Mälarstrand i Stockholm till den fashionabla badorten Borgholm. Detta blev en mycket populär linje, eftersom man kunde lasta på hela sommarmöbelemanget med krukväxter och allt vid kajen i Stockholm och lossa det direkt i Borgholm till väntande Volvodroskor. Tog man båtvägen, slapp man också att vänta i timtals på tågbyten och släpa på bagage, och när tåget äntligen var framme var man ju bara i Kalmar – och någon bro fanns ju ännu inte!

Dessutom var det ganska bekvämt, och inte särskilt dyrt, att resa med dessa fartyg: kring 1950-talet var priserna för en enkel biljett i 1: a klass (tvåmanshytt) 70: -, i turistklass 50: -, och ville man chansa på fint väder och sitta i däcksstol var priset 30: -. Man kan jämföra dessa priser med vad tågresan kostade vid samma tid: en enkel biljett från Stockholm till Kalmar i 1:a klass gick till 84:60, i 2:a klass 42:30 och i 3:e klass var priset 28:20. Men då var man ju som sagt bara i Kalmar….. (I sammanhanget kan det vara bra att veta, att en industriarbetare tjänade runt 750 kronor i månaden, vilket knappast medgav någon lyxigare resa.)

ÖRNEN ingick i Sveabolagets flotta av passagerarångare, som under många år seglade på ostkusten, och gick i reguljär trafik mellan Stockholm - Södertälje – Oskarshamn - Borgholm och Kalmar under åren 1930 till 1950. Från Norr Mälarstrand i Stockholm gick man genom Södertälje kanal och vidare ut i de vackra Östgöta- och Småländska skärgårdarna. Sommarturlistan började den 8 juni och sista avgången på sensommaren var den 24 augusti. Reste man klockan 14.30 på lördagen från Norr Mälarstrand, var ÖRNEN i Oskarshamn klockan 6.30 på söndagsmorgonen, och några timmar senare tuffade man in i Borgholms hamn. Det kunde också hända att skärgårdsbor hejdade passagerarbåten ute i farleden och steg ombord för att följa med och uträtta "sta´ärenden" i Oskarshamn eller Kalmar.

Det kom en fläkt från den stora världen varje gång som "de vita båtarna" lade till i Borgholms hamn. Förväntansfulla badgäster och sommarfolk i halmhattar och svepande kjolar vinkade glatt från båtdäcket till vänner och bekanta nere på kajen. Extraknäckande bärare och bugande droskchaufförer stod i långa rader, beredda att hämta båtfolket för att köra dem till sina sommarställen. Skärmmössorna var extra fint putsade en sådan dag, så att namn som "Olai Pensionat", "Turistföreningen" och "Strand Hotell" sken i den öländska sommarsolen. Kluriga skolbarn i Borgholm hade ordnat sommarjobb genom att göra hemmagjord konfekt och kantade kajkanterna med sina godislådor på magen.

När ss. ÖRNEN närmade sig hamninloppet svepte en svart skorstensrök in över strandpartiet, där några blyga infödingar stod och tryckte under träden. Kanske det var för att se om den undersköna fröken Mathilda kom i år också - hon hade ju lovat ?!

Ungar skrek när strutglassen smälte och rann på den nypressade sjömanskostymen, som barnjungfrun hade tvättat igår. Hundar skällde på bärarna, som knappast syntes över dragkärrornas bagagelass, där de vinglade fram över stenläggningen. Rödbrusiga droskchaufförer tutade myndigt i signalhornet och kvävde en halv svordom när de såg överstinnans indignerade uppsyn i backspegeln. Ja, det var fart och fläkt längs kajerna, precis som i vilken storstadshamn som helst!

Det var kanske inte så underligt att Sveabolaget 'puffade' lite extra för sol- och sommarsemester just i Borgholm: i mitten på 1930-talet ägde de nämligen nästan halva staden med bland annat Strand Hotell.

Men till "Såssitén" var Borgholmsborna inte välkomna - den var reserverad för 'inskrivna badgäster'. Så det blev till att 'skriva in sig' som sådan om man ville frottera sig med de fina Stockholmssällskapen!

Söndagen den 23 augusti 1955 var en sorgedag i Borgholm.

Ett lämmeltåg av Borgholmsbor hade dragit ner till hamnen för att vinka farväl till den sista "vita båten" (BRYNHILD), som lämnade staden för gott. Kajen sveptes in i ett svart sorgflor, hamnens flagga sänktes och musikkåren spelade Ölandssången.

Och visst liknade det hela en sorgehögtid - det var en hel epok av Borgholms och Ölands historia som gick i graven, och ingen hade väl då kunnat tro att en bro så småningom skulle förbinda denna sommarö med fastlandet.

Lasse Sandberg

                                                SS. ÖRNEN